Kontext: De inledande 60% av berättelsen nedan kommer oavkortat från en dröm jag hade efter en blöt kväll hemma hos en vän. Generellt glömmer jag mina drömmar så snart jag öppnar ögonen, men just den här dröjde sig kvar. Och växte.
Min bror log och drog fram de två sammanlänkade nycklarna av brun-grönt glas från sin kavajinnerficka. Det förvånade mig att han bar dem på sin person då han mig veterligen aldrig besökte huset allena. Han gick ut ur köket, tog sin ytterrock över armen och gick ut genom köksingången, och snart hörde jag hans fotsteg krasa i gruset utanför. Själv hamnade jag på efterkälken då jag ännu icke var klädd för dagens tillställning, och när jag en stund senare passerade ut genom frontporten så kunde jag varken se eller höra honom någonstans. Han hade säkerligen promenerat i förväg mot huset, men då jag ville överraska honom med att komma dit först så tog jag inte samma väg som jag misstänkt att han gjort, utan jag valde vägen genom staden. Jag lämnade vårt gemensamma hus olåst, som vi så ofta gjorde. Vi bedrev försäljning av hemmagjorda läskedrycker, och om någon skulle komma förbi då vi båda var ute så kunde de helt sonika gå in genom köksingången, plocka vad de skulle ha, lämna en slant på köksbordet och sedan åter lämna. Så har vi alltid gjort, enda sedan fars tid, och det har aldrig varit något fel med det. På min väg bort från huset passerade jag under den stora plåtskylt som marknadsför vår familjs produkter. Skylten har alltid hängt där, så länge jag kan minnas; en färgrik bild föreställande vår leende far i hans stora mustasch, i blå hängslen och en röd- och vitrutig skjorta, och en grep över axeln, med en stiliserad sol och gröna fält bakom honom, ackompanjerad av vårt familjenamn som även agerar företagsnamn. Gruset övergick i kullersten då jag passerade ut från under skylten, tog till höger runt bokhäcken och promenade ned mot staden. Det var festligheter i hela staden, och överallt kunde man se välklädda familjer, med vitklädda skrattande barn i breda hattar som sprang med sina händer på räcket som skiljer floden från vägen. Flaggor prydde huvudgatan med de höga, spetsiga husen och trumpeter ackompanjerades av stadens många kyrkklockor. När jag passerade den gamla stenbron som ledde mig in på torget såg jag en röd kalufs i utkanten av folkmassan som bara kunde tillhöra min vän Fredric. Just som jag närmade mig honom bröt han sig loss från folkhopen, vilken samlats kring den vandrande cirkus som årligen besöker oss just denna dag, blickade åt mitt håll, varpå ett stort och genuint leende bröt ut över hans läppar. Han gick mig till mötes och vi tog varandra broderligt i hand, samtidigt som vi klämde åt den andres axel med den lediga handen. Jag meddelade honom att jag var i viss tidsnöd, då jag ville hinna före min bror till huset. Fredric nickade, och bestämde sig för att göra mig sällskap en bit på vägen. Vi lämnade raskt torget bakom oss, där vi fick veja för en marscherande orkester, ett tåg av hästdragna karosser och ett kvarter bortom torget fick vi stå till sidan under de kulörta flaggorna och lyktorna, som hängde i rader ovanför de höga fönstren, för att släppa förbi ett kompani av högtidsklädda soldater, vilka passerade utan att skänka oss en blick. Vi fortsatte ned längs backen där kullerstenen snart åter övergick i grusväg. Folkhoperna blev allt glesare och sorlet av festivalen växte sig allt mer avlägset. Därefter upphörde husen tvärt. Vi var så långt ned på paradgatan nu, där så få människor vistades, att det här och där bara lämnades enstaka husfasader utan tillhörande hus för att hålla uppe bilden av staden. Men ett par minuter senare upphörde även dessa. Den nyfikne skulle helt sonika kunna kika runt knuten på det sista huset och bara finna grova träbjälkar som stadgar upp fasaderna, och vidsträckta, ovårdade grässlätter bakom de falska husen. Men vi var varken nyfikna eller nya till staden, Fredric och jag. Vi har alltid bott här, och känner ingen leda efter ett lämna, så vi fortsatte helt enkelt längs den gropiga grusvägen språkandes om allt och ingenting. Vägen ledde oss stadigt nedåt längs kullen, vilken staden vilar på. Vid en korsväg meddelade Fredric att han hade annat att ta itu med, han kramade om min axel med sin starka hand, vi nickade åt varann och gick därefter skilda vägar. Snart kunde jag skymta havet på avstånd och den dånande floden vid min högra sida ökade i intensitet ju närmare vi kom. Vägen pryddes av enstaka, smala , kvadratiska hus med höga kyrkliknande tak. De såg ut lite sin svampar där de stack upp ur grönskan här och där. Vid flodens mynning nådde jag fiskebyn, och trots att jag ännu önskade att hinna före min bror så var det lunchtid, så jag tog vägen förbi marknaden där den låg precis vid hamnen, med de gamla färgglada stenhusen som kuliss bortom sig i väst, där de sträckte sig upp längs kullen i täta rader. Jag köpte en stor brödlimpa och ett stycke ost för de sista pengarna jag hade på min person, vände om och promenerade mot andra sidan bukten, där jag nu kunde skönja huset vila bland ett par andra på en gräsplätt omringad av pilträd. Vattnet stod ovanligt högt denna vårdag så deltat, vilken floden mynnar ut i, tog längre tid att passera än vanligt, men jag var snart åter i språngmarsch mot huset. Jag passerade en vattenfylld husgrund, där en gång ett stort fiskrökeri legat, där nu barn satt och kastade sten ner i den blöta håligheten. Jag vinkade och hejade på dem just som jag passerade och de tittade bara storögt åt mitt håll utan att besvara mitt utrop. Solen skymdes då jag vandrade upp genom det knähöga gräset och pilträden på slänten invid huset. Huset har aldrig fått någon elektricitet, det hade mormor inte pengar till, så inget sken av glödlampor mötte mig. Men heller inte ljusstaken i köksfönstret var upplyst, vilket fick mig att skratta till för mig själv då jag hunnit före min bror trots allt. Och mycket riktigt var den gamla trädörren låst när jag gick fram och kände på handtaget. Han hade säkert förirrat sig i den vackra vårskogen längs hans väg hit. Jag gick runt huset till redskapsboden, vilken bara var förseglade med en träkil, där jag visste att det skulle finnas ett par flaskor äppelcider från förra årets skörd. Därefter slog jag mig ned på trappen med brödet, osten och cidern och inmundigade min lätta lunch medan jag inväntade min brors ankomst. När osten och brödet var halvätna och cidern var urdrucken, och jag började känna effekten av alkoholen, blickade jag upp och tyckte mig känna att ljuset förändrats en aning. Jag, liksom de flesta andra i staden, bar ingen klocka utan förlitade sig helt på klocktornet inne i staden. Jag hade inte hört klocktornet ringa på en god stund, varav jag drog slutsatsen att närmare en timme måste ha passerat sedan min ankomst. Och att min bror sannerligen borde vara här nu. Vinden från havet hade tagit vid och min tunna sommarkavaj erbjöd inte mycket skydd. Jag övervägde för blott en sekund att ta vägen in i huset via den gamla kolluckan, vilken löper under husgrunden ett par meter och sedan upp vid kaminen i köket. Men då kläderna jag bar var de dyraste och finaste jag ägde, så slog jag snabbt bort tanken. Jag promenerade åter till redskapsboden för att se om där fanns någon filt, vilket det inte gjorde, och återvände därefter till trappan. Jag hörde kyrkklockan ringa både en och två gånger innan mitt tålamod tagit slut. Ingen oro, bara irritation. Jag samlade ihop maten jag köpt och satte tillbaka den nu tomma ciderflaskan i redskapsboden, varefter jag begav mig bort från huset i motsatt riktning mot den jag anlänt i, och vidare upp för kullen och mot den skogsväg som leder från strax bortom bakgården vid vårt hus och hela vägen ner hit. Jag visste att husen varit i vår familjs ägo i generationer, och far brukade skämta om att stigen min bror tagit i själva verket successivt trampats upp av våra förfäder. Bokskogen lös av vårblommor och himlen var full av sång och ljusgröna trädkronor. Sen min familj sannolikt var de enda som använt denna stig så hade den sedan en tid börjat växa igen, då just min bror och jag var de enda som fortfarande använde stigen. Jag nådde i min raska marsch snart fram till stenbänken; ett par platta stenskivor som staplats på varann invid en gammal stenmur i form av en stor bänk, av någon okänd förfäder för att agera som viloplats för de äldre som valde att beresa skogsvägen. Men bänken hade inte sett användning på länge och var nu övervuxen av vildhumle och kaprifol. Jag föste undan rankorna och satte mig trots detta ned ett slag och blickade runt på haven av vitsippor. Jag ropade min brors namn en, två, tre gånger men fick bara skogens eko som respons. Jag fortsatte strax min resa, nu i ett lägre tempo samtidigt som en oro började växa i mitt bröst. Hade min bror vänt hem igen? Hade han glömt något? Eller hade det hänt honom något? På avstånd kunde jag se konturerna av den gula murgrönebeklädda stenmuren som omgärdar vår egendom och jag kunde känna mitt hjärta sjunka för var steg. Jag öppnade grinden och blickade runt på vår bakgård. Allting såg ut som när vi lämnat, timmar tidigare. Jag gick fram till huset och blickade ut över gården en sista gång innan jag gick in. Jag möttes av surrandet från läskedryckskylskåpet, och bortom det en kompakt tystnad, som om alla husets ljud plötsligt sugits ut. Jag sökte av rummen ett efter ett, men ingenstans kunde jag se spår efter honom, att han skulle ha återvänt efter att jag senast lämnat huset. Jag försökte lugna ner mig samtidigt som jag tvingade mig själv att långsamt dricka ett stort glas vatten. Det var olikt honom, strukturerad som han var, att avvika från en gemensam plan. Kanske hade vi bara passerat varann? Hade han kanske tagit en tur ut i skogen av oklar anledning? Hade han vänt om när han insåg att jag inte följt efter honom för att istället gå samma väg som jag gick? Men med tanke på alla de stopp jag gjort längs vägen till huset så borde han i så fall ha hunnit i kapp mig. Jag lämnade åter huset genom köksingången, öppnade grinden ut mot skogen och promenerade raskt längs skogsstigen ned mot huset. Vi hade säker bara missat varann, och han sitter säkert där vid köksbordet med sin pipa och skrattar åt mina idéer och min paranoia, och det faktum att han kom dit först – en lek vi lekt sedan vi var små och sprang ner till mormor för att dricka saft och äta nybakade bullar – trots att timmar passerat sedan vi båda begav oss hemifrån. På avstånd kunde jag se att huset fortfarande stod mörkt, och nu under sen eftermiddag tycktes något illavarslande vila över pilarna runt huset. Jag passerade runt huset och mycket riktigt var det fortfarande låst. Nu nådde villrådigheten mig och jag släppte knytet med maten och gled ned längs dörren till baken slog i trappen. Var hade han tagit vägen? Var det ett dåligt, smaklöst skämt? Eller hade det hänt något? Och hur, på den korta sträckan mellan husen? Var hade han tagit vägen?
Kalejdystopi 