En tomhet tar vid,
Vars vikt får mig att vackla;
Bort från stranden, bort från den vidriga tomheten,
Där mina minnen en gång förankrats.
Likt den sista vandringsduvan,
Vars färd nådde sitt slut,
På ett zoo i Cincinatti 1914,
Och därmed bröt en mångmiljonårig tidslinje…
Står jag här,
Längs en hemsökt kust i min barndoms land,
Som den sista i världen att minnas,
Vad denna plats en gång varit.
Vad århundraden av livsöden resulterat i,
Fiskebyar som fötts och gått under,
Nu slukat av träskmarker,
Och ett hav vars aptit ej går att tillfredsställa.
Likt en ensam överlevare,
Efter ett krig som varat många livstider,
Är det här min plikt att minnas,
Åt alla de som inte längre kan minnas?
Eller att glömma?
För att undfly tomheten,
Men offra alla de som kommit före mig,
Och huset som havet har tagit ifrån mig.
Är jag nu det sista monument,
Som vittnar om alla dessa människoöden?
Och när jag en dag upphör,
Kommer alla dessa minnen att upphöra med mig?
En ö som sjönk, under år av olycka,
En natur som vi långsamt men bestämt förargade,
Till allting slog tillbaka,
Och återställde, dränkte, alla våra misstag.
Kalejdystopi 